måndag 17 april 2017

Med påsken i backspegeln

Det är Annan dag påsk idag, så påsken är inte riktigt över, men jag är ledig idag efter en intensiv men fantastisk påsk på många sätt.

Det började med mässa i Örsjö kyrka på skärtorsdagens kväll.

Koret i Örsjö kyrka
Jag hade förmånen att predika om nattvardens mysterium och vi firade den första nattvarden och förberedde kyrkorummet för långfredagen genom att avkläda altaret och plocka bort alla textilier och ljus. Sakta, sakta blottades altaret och altaruppsatsens bilder veks undan. Kvar fanns bara den stora Jesusbilden i mitten. Ännu levande, men medveten om sitt lidande.

På långfredagens morgon möttes jag av snö, men fick också uppleva hur Gud verkar i vår vardag och fick uppslag till påskdagens predikan tack vare fem små röda tulpaner som övervunnit både snö och rådjur.

Medan jag funderade över Guds små under byggde min man och tre av våra söner upp ett lusthus på tomten i skogen. Tillsamman åstadkom de i mina ögon underverk. På kvällen stod det där. Tänk vilka mysiga fika- och matstunder det ska bli till sommaren!
Nästan klart

Jättetrött och lite tveksam till om jag orkade åkte jag ändå på lördagens påsknattsmässa i Torslunda kyrka. Vi började i mörker och tände upp kyrkan med våra små påskljus. Till slut var allt ljust, vi hade blivit påminda om vårt dop, och vi kunde utropa att "Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!"

Så kom då påskdagen, Festdagen med stort F i kyrkan. Och jag hade förmånen att få predika. Först i Oskars Kyrka och sedan i Örsjö. En soppåse, fem röda tulpaner, en sten och en icke artbestämd fågel fick berätta om påskens under. Om hur vi alla är påskens människor, att vi inte behöver vara rädda för döden och att Gud möter oss i vardagen. När kören, med glädje, sjöng postludiet/lovsången om att Kristus lever var vi fyra stycken som viftade med flaggor i koret som en hyllning, som ett halleluja. Jag var alldeles varm i kroppen av glädje. Tack till alla som kom och delade med sig av sin värme och kärlek. Och tack till min handledare Göran Madeland för förtroendet att predika denna glädjens dag. Jag känner mig rik.
http://blogg.gillsjo.se/2017/04/glad-pask-eller.html
 Foto: Birgitta Gillsjö

Det bästa var nog ändå att jag fick möta en vän för allra första gången. Så här skriver hon i sin blogg Fyren:

"Vi åkte till gudstjänst i Örsjö kyrka. En ljus och vacker påskdagsgudstjänst präglad av glädje. Predikan berörde att Gud möter oss i det vardagliga. Tack för formuleringarna! Och kören sjöng med smittande glädje.
Efteråt fick jag en pratstund med en god vän jag tidigare aldrig träffat. Vår vänskap har uppstått och vuxit på nätet och nu var det en sann glädje att få krama om varandra och äntligen möta varandras ögon." 


Klicka på bilden som Birgitta har tagit eller direktlänken ovan så kommer du till  Birgittas värld av vävstolar, plantor och naturupplevelser.
Tänk att man kan bli vänner utan att träffas. Genom korrespondens på nätet har vi lärt känna varandra och jag har ofta funnit styrka och inspiration i hennes texter. Och dök hon och hennes man på upp på gudstjänsten i Örsjö. Nu har vi träffats på riktigt och kommer att träffas igen. Det är jag helt säker på.

Tack Gud för det mötet! Och tack för att du sänder tulpaner i min väg. Tack för livet och den eviga uppståndelsen som väntar oss och tack för att du sände din son att segra över döden för oss alla! Amen.

Önskar er alla en Glad Påsk!

Petronella 

tisdag 4 april 2017

Våren alltså

Alltså jag orkar snart inte se fler bilder på blåsippor, omskolade tomatplantor och citronfjärilar. Allt tal om den underbara våren och ljuset som väcker oss till liv känns som ett hån.

Suck!

Jag är bara såå trött. Inte nog med att jag håller på att återhämta mig från en långvarig och seg förkylning så attackerar våren mig med stor kraft och ger mig en riktig käftsmäll. Samma visa varje år. Jag skulle inte säga att jag är deprimerad, bara trött och vilsen. Och så ska jag försöka få orken att räcka till att skriva examensarbete på magisternivå. Och gärna orka göra en bra praktik. Och gärna orka vara mamma, hustru och vän också. Nej, alltså våren är inte min grej.

Stirrar på datorskärmen och funderar på vad jag ska skriva. Orden sitter fastklistrade inuti handflatan och tar sig inte riktigt ut till fingertopparna. Martin Luthers gudsbilder (som jag skriver om) svävar i ovissa formuleringar och teorier och metoder blir till svårtillgängliga ballonger fyllda av uppsatsångest.

Egentligen förstår jag inte. Jag älskar sol, värme och blommor. När jag hunnit vänja mig...

Maken vill ta med mig ut i trädgården. Jag vill dra en filt över huvudet och när jag sedan lyfter av den så är det höst igen. Det vore väl bra? Inte?

Är det nu man ska piggna till? Jaha! Men vänta lite, jag skulle vilja att ljuset kom lite mer sakta och i lite mindre styrka så jag hinner vänja mig. Idag har jag tränat på att vänja mig genom att ha fruktstund på altanen. Det var rätt skönt att känna solens strålar mot min kind. Kanske att jag vande mig lite...

Imorgon börjar min tre veckor långa VFU (en typ av praktik) i Nybro pastorat. Det ser jag fram emot. Vem vet. Ljuset kanske är mer uthärdligt på fastlandet?

Petronella




tisdag 21 mars 2017

Ärna på gång

Så kom den då till sist. Förkylningen med stort F. Efter ett par veckors skulsenhet och trötthet bröt den ut med full kraft och jag låg med feber i tre dagar. Det kändes som om mina luftrör var fyllda av eld och varje hostning var som en knivattack i lungorna. Jag börjar nu återhämta mig och är faktiskt tacksam att förkylningen bröt ut till sist, då kan det ju bara bli bättre. Eller hur? Idag är jag påklädd och har faktiskt gräddat några våfflor till familjen.

För ett par veckor sedan började jag sticka på en ny kofta till mig själv. Det är koftan Ärna. Det är ett av de mönster jag köpte till rabatterat pris under december månads stickkalender. Man skulle ju kunna tänka sig att jag haft en massa tid att sticka nu när jag legat sjuk, men faktum är att jag inte orkat ens det. Men igår, äntligen, kunde jag fortsätta och snart är kroppen klar.
Jag stickar med en tråd av Sandnes garn Tove nr 2930 (ljusblå) och en tråd Alize Angora Gold i ljusblå och/eller ljusgrå med rundstickor nr 5 uppifrån och ner. Jag gillar ju det. Att kunna prova efter hand och slippa montera. Koftan, som jag stickar den, är inget för den som inte tål sticksighet. Men jag gillar den raspiga känslan i Tove och den ulliga auran från mohairgarnet. Den kommer bli riktigt varm och skön. Än är den kyliga säsongen inte över. Och det kommer ju en vinter nästa år också. Och nästa...
Mönstret är från Marias garn och kan köpas här för 50 kronor.

En decimeter till på kroppen så ska bara ärmarna stickas på. Det går förhoppningsvis ganska fort med så grova stickor.

Sen kommer ett annat roligt moment - att välja knappar.

Jag hoppas att ni mår bra och att våren är gynnsam mot er. Ut  och gläds åt ljuset. Snart ska jag också göra det. Jag ska bara vänja mig vid det först. Ljuset alltså.

Kram Petronella!

P.S På lördag kommer Tranan. Det har du väl inte glömt? D.S